Skolan går fortfarande riktigt bra för sonen. Minst tre, ofta fyra skoldagar i veckan blir det och så mycket har han inte varit på plats sedan han gick i fyran. Det som händer är dock att andra utmaningar blir synliga och vissa delar av hans autismdiagnos märks faktiskt mer i mötet med andra. Dels är det sociala lite knepigt. På introduktionsprogrammen finns en rad olika elever som egentligen inte har så mycket gemensamt än att de inte har betyg nog att komma in på ett nationellt program. Där finns de stökiga, de som har det svårt kunskapsmässigt och de som, liksom sonen, har problem med närvaron. Dessutom finns självklart olika kombinationer av detta.
Under en aktivitet utanför skolan betedde sig några i klassen riktigt illa och tyvärr hängde sonen på. Han förstod inte riktigt att han gjort fel och det krävdes flera samtal innan poletten trillade ner. Han hade haft kul och han hade räknats, men som förälder är det då självklart viktigt att markera när umgänget inte är något att bygga vidare på. Inledningsvis hamnade han bland några tysta, snälla elever, men det märktes snart att de var för långsamma för honom. Nu hoppas vi att han landat i ett gäng som håller sig borta från de värsta, men nu kommer tonårsmammaoron som ett brev på posten.
De sätt hans autism märks på är hur han inte kan låta bli att berätta vad som är rätt och fel. Säkerligen främst för att han behöver sätta ord på det, men att säga till coolingar som inte sköter sig eller rätta den som säger något fel är inte jättebra. Där har han fantastiska lärare som guidar honom. Svårt är också att se meningen med att träna. Gör han en sak en gång, t.ex. skriver en text eller läser en bok, har han inte alltid ork till att göra det igen. Som lärare ser vi att elever behöver träna, men för honom känns det som att han gör samma sak om och om igen.
Och så är han tonåring och med skolnärvaron blir det tydligare. Som att han var väldigt mätt härom dagen då han istället för att promenera hela idrottslektionen hade promenerat med en kompis till ett lunchställe, ätit och sedan promenerat tillbaka. Självklart inte alls okej, men samtidigt rätt härligt vanligt.
Mamma och lärare 