Det är snart oktober och skolterminen har börjat på ett fantastiskt sätt för sonen. Visserligen vällde oron över mig när han i förra veckan först blev sjuk och sedan inte kom i väg på grund av ångest, men som han själv konstaterade har det faktiskt bara varit en dag som ångesten hindrat honom från att gå till skolan. En enda dag på flera veckor. På utvecklingssamtalet i veckan bekräftade både han och hans mentor att det går bra. Klassen är lugn och han börjar få vänner. Idag skickade han ett sms och berättade att han skulle ut med dem. För första gången på nästan ett år är han alltså ute med vänner. Det är stort.
Långsamt, långsamt kommer hoppet tillbaka. Hoppet om att sonen ska hitta en plats där han känner sig hemma och en gemenskap att vara en del av. Efter många år av ensamhet och i perioder isolering är det riktigt skönt att se en social samvaro som inte bara sker genom datorn. Med små, små steg tar han vägen tillbaka till livet.
Mamma och lärare 