För tredje gången har vi fått hem en utredning från Socialtjänsten. Den här gången för vår nya ansökan om lägervistelse. Varje gång jag läser om vår situation och sonens problematik nedskriven av någon annan blir jag illa till mods. Orden låter så hårda, även om det som står är sant. Fokus ligger på det som är svårt och väldigt lite på det som faktiskt fungerar. Jag förstår att det ska vara så, men rädslan för hur sonen ska reagera den dag han kan läsa sina egna journaler växer för varje dokument som registreras. Samtidigt är det så att vår vardag inte är som alla andras och att sonen behöver stöttning i vardagen.
Det positiva just nu är att han genomfört nationella prov i tre ämnen och trots att det tagit mycket energi har det känts bra. Ännu mer positivt är att han börjar prata om framtiden och vad han vill göra. Att det blir introduktionsprogrammen nästa år har han helt landat i, men därefter vill han göra annat. Där finns ännu en rädsla, för sanningen är att jag är ganska tveksam till att det kommer att gå så lätt som han tror. Balansen mellan att peppa honom och få honom att ställa realistiska krav på sig själv är svår. Jag är glad över att jag själv sett det vända totalt för elever som hamnat på rätt plats och dessutom hittat sin energi. Det kan hända för vår son också.
Photo by Jan Tinneberg on Unsplash
Mamma och lärare 