Nu när sonen har en mer stabil vardag än han haft sedan våren 2017 börjar jag landa och det är inte bara bra. Jag fylls av ångest, en förlamande trötthet och kanske mest av allt ilska och bitterhet över hur vår son behandlats och hur det påverkat hela vår familj. När frånvaron började ordentligt efter höstlovet 2017 var skolan ganska snabba på bollen. Det måste jag ge dem. Efter att skolpsykologen konstaterat att sonen hade ångest och kanske också en depression hänvisades vi till vårdcentralen och skolans elevhälsoteam avsade sig allt ansvar med motiveringen att skolan inte ska behandla.
Bitterheten mot skolpsykologen blev den första av många. Att ångesten berodde på skolan och att de därför borde göra en rejäl utredning kring orsakerna kring frånvaron var något Skolinspektionen anmärkte på, men då hade åren gått och vår son hade behövt hjälp precis då när han fortfarande orkade komma till skolan ibland. Stöttande samtal kanske hade fått honom att stanna i skolan. Det får vi aldrig veta. Det vi vet är att han vägrade gå dit alls efter jullovet. Vi bråkade hemma, tvingade in honom i bilen, körde dit, men fick inte in honom. Det går att bära in en skrikande treåring till förskolan, men du gör inte så med ett barn som går i femte klass. Ändå fick vi det förslaget av många, inklusive läkaren på bup. Tron att allt skulle bli bra bara han kom dit är bara ett av alla exempel på när ansvaret har lagts helt på oss vårdnadshavare och vårt barn. Att skolan skulle stötta fanns inte på kartan.
Vårdcentralens psykolog har jag svårt att vara arg på. Hon hade helt uppenbart noll erfarenhet av barn och det försök till remiss som skickades till bup visade tydligt dessa brister. Där blir jag mest bitter på systemet. Att det finns en ansvarsfördelning som mest går ut på att bolla barn mellan sig. Jag kan förstå att vårdcentraler ska vårda och inte skolan, men att kompetensen inte finns där är verkligen inte okej. Ett av många systemfel. Det gäller att ligga på som förälder för att inte fastna flera år i köer. För oss krävdes det en egenremiss och dessutom ett reellt hot om att skada sig själv och till och med ta sitt liv. Via ett akutbesök fick vi några månader senare äntligen kontakt med bup. Då mådde sonen så dåligt att han inte lämnade sitt rum. Han åt knappt, sov större delen av dygnet och hade helt tappat livslusten. Under perioden som ledde till detta hade skolan inte tagit något som helst ansvar. När sonens mentor blev sjukskriven i februari tappade han och vi helt kontakten med skolan. Vi jagade rektor, skolpsykolog och kurator, men fick bara svaret att vi skulle vända oss till vårdcentralen. När vi äntligen fick till ett möte i slutet av maj hade rektor mage att skylla problemen på den sjukskrivne mentorn som inte lämnat över ordentligt.
Den ensamma mentorn är en vanlig syn i dagens skola. En lärare tilldelas ansvaret för ett antal elever och förväntas lösa allt. Så också i vårt fall. I år fyra blev mentorn räddningen. Frånvaron började redan då, hösten 2016 och vi trodde att det berodde på att en närstående dött. Det spelade nog in det också, men att byta från ett tryggt F-3-arbetslag till ett nytt i år fyra var svårare än vi förstod. En lärare som sonen hade i år fyra betydde mycket för honom och återkom sedan som mentor i år 6 och 7. Då var det för sent för någon större förändring, men det fanns ändå en trygg vuxen som kunde kopplas till skolan. Skolan äldste sonen fortfarande går på har organiserat om flera gånger och därför bytte vår yngste alla sina lärare i år 4, igen i år fem och sedan igen i år 6. Då återkom som tur är förutom favoritläraren från år 4 också den mentor han hade då. Om den första rektorn vi hade kontakt med lämnade över ansvaret till mentor var rektor nummer två ännu värre. Bitterheten jag känner mot dessa två rektorer som helt avsade sig eget ansvar är enorm.
Omfattande frånvaro ska anmälas till huvudman och det är också vanligt att skolan gör en anmälan till socialtjänsten. Inget av detta hände i vårt fall, vilket i det andra fallet säkert handlar om att vi är en på pappret välordnad medelklassfamilj som dessutom kan skollagen hyfsat väl. Vi anmälde till områdeschefen och senare också till grundskolechefen. Ingen av dem hade hört talas om ”fallet” och att rektor inte informerat huvudmannen var något Skolinspektionen såg allvarligt på. Sedan är fråga hur mycket skillnad det gjorde, då det enda svar vi fick var att de hade ”full förtroende” för båda rektorer. Vi anmälde oss själva till Socialtjänsten och bad om hjälp och faktiskt var det första gången vi faktiskt togs på allvar. När bup inte kunde göra något om sonen inte kom till dem (jo, ett par hembesök fick vi faktiskt, så jag ska inte vara för bitter) fick vi hjälp av socialtjänsten både i hemmet, på möten med skolan och dessutom samtalsstöd för mig och maken. En kurator där lyckades både få ut sonen ur rummet och ur huset. Det som jag insett i efterhand är hur mycket situationen påverkade vår andra son och jag har fortfarande dåligt samvete över hur lite hjälp han har fått under de här åren.
Det bup gjorde som jag är mycket glad över var att skriva en remiss till en bup-avdelning där sonen behandlades under ett par månader våren 2018. Vägen tillbaka var lång även efter dessa veckor, men det blev ändå någon slags vändning. Dels för att sonen fick hjälp självklart, men också för att vi föräldrar fick stöd och att den förälder som inte var på plats där kunde tillbringa rejält med tid med vår andra son. Det blev bra för hela familjen. I slutet av perioden där fick vi också beviljat en ny kontakt på bup som träffade sonen och oss för första gången just på bup-avdelningen. Kontakten med denna mycket lågmälda man betydde massor för sonens utveckling. Mer än vi förstod då. Bitterheten mot bup försvann alltså nästan helt då vi fick en bra kontakt som gjorde skillnad.
Enda stället det inte vände på var i skolan. Mentorn kämpade på och en liten grupp skulle bli nya platsen för sonen i år 7. En ny rektor dök upp också och efter första mötet med honom konstaterade jag och maken att det här skulle inte bli bra. Mycket snack, väldigt lite innehåll och ingen verkstad. Nu fanns gruppen och det räckte fint. Att det inte fanns någon struktur, att sonen inte fick den information han behövde innan skoldagen och att den när han fick den inte alltid stämde gjorde att ingenting fungerade. Rektor var nöjd med sin insats. Han har under hela processen varit väldigt nöjd och att det inte fungerat har inte handlat om skolan utan alltid om att vi vårdnadshavare inte riktigt förstått hur nöjda vi borde vara. Alla saker som möjligen inte fungerade lades på mentor och nu också på en av lärarna i den lilla gruppen. Elevhälsan hade fortfarande inget ansvar och rektorn han tyckte att han hade gjort nog nu när det fanns en tydlig åtgärd. Det var som att prata med en vägg. Helt ärligt är jag så arg och bitter på rektors hantering av situationen att jag knappt kan tänka på honom utan att tappa humöret helt. Har han blivit min syndabock? Kanske, men en rektor har ett stort, övergripande ansvar som inte ska eller ens får lämpas över på en enskild lärare. Den här ilskan måste jag jobba med och jag är glad att vi om några månader har exakt 0 barn kvar på den här skolan. Vi kontaktade grundskolechefen igen. Vad han sa? Att fallet inte var känt, men att han hade fullt förtroende för rektor. Ridå.
Någonstans tror jag att rektor försökte. Resurser är knappa och möjligheterna att hjälpa hemmasittare små. Kunskapen om elevgruppen är dessutom märkligt bristfälliga. Efter att vi hotat med att anmäla till Skolinspektionen fick vi en sista insats från skolan i form av en elevstödjare eller coach som jag tror att titeln var, samtal med skolans kurator (äntligen efter att vi önskat det i 3,5 år) och möjlighet till enskild undervisning i en lokal utanför skolan. Vi det här laget hade sonen utvecklat en sådan skolskräck att han inte kunde närma sig sin ordinarie skola och inte heller den alternativa lokalen fungerade. Det blev promenader istället för undervisning och det skulle vara ett första steg tillbaka till skolan. Det blev många steg, men ingen skola. Enligt rektor gjorde de allt rätt. Han var nöjd. Vi anmälde till Skolinspektionen och strax efter att beslutet kom om att skolan behövde göra en hållbar plan för hur sonen skulle kunna återgå till skolan fick vi besked om att han skulle få plats på den resursskola där han nu går.
Bitterheten ja. Den äter mig. Jag försöker tänka på det som varit bra. På de goda kontakter vi haft med bup. På vår andra vända med Socialtjänsten, dit vi vände oss igen då skolan hotade att anmäla oss, men tydligen inte hade koll på att de redan varit inblandade. Andra kontaktpersonen var en fröjd att ha med på skolmöten. ”Jag spelar lite korkad, det brukar funka”, sa hon innan och ställde sedan en massa frågor till skolan om vad de gjort och inte, tills rektor började svamla så mycket att det nästan var smärtsamt att se. Jag tänker också på den klasskillnad det är mellan gamla skolan nya skolan i kunskap och bemötande. Nu ska jag bara försöka komma över min bitterhet och glädjas åt det som faktiskt fungerat.
Photo by MusicFox Fx on Unsplash
Mamma och lärare 