Under nästan tre år var normaltillståndet att sonen inte gick till skolan i princip alls, utan bara i undantag. Kampen för att få iväg honom var ständig och i perioder mådde han så dåligt att vi inte ens brydde oss om att pressa honom. Eftersom skolan inte kunde möta hans behov kändes det inte rimligt att tvinga dit honom. Nu har han gått i en ny skola sedan jul och normaltillståndet är att han går dit de tre dagar som han ska gå dit och de dagar han inte kommer iväg är nu undantagen.
Att öka antalet dagar är inte vår första plan och morgondagens samverkansmöte kommer istället att handla om att ytterligare förlänga de dagar han är på plats. Han har redan gått från en timme till tre eller fyra, beroende på hur lektionerna ligger. Det är minst nio timmars skola jämfört med inga alls. En ganska stor förbättring alltså. Vi har låtit sonen föreslå att han ska gå på fler lektioner och medvetet låtit blir att pressa. Endast en gång, när frånvaron återkommer under flera dagar, sa maken till på skarpen och påpekade att det här är en skola som är bra för sonen och att det inte finns några alternativ än att gå dit. Ett extra kuratorssamtal löste det hela och nu har det flutit på bra i flera veckor.
”Oroa er inte så mycket”, säger sonen och berättar att en dags frånvaro inte är någon fara, men att det är okej att vi reagerar om det blir två skoldagar i rad som han inte kommer iväg till. Gott så, vi lyssnar och försöker att inte överföra vår oro på sonen. Det funkar ganska bra och det tack vare att skolan är på tå. Speciellt kuratorn har varit en stor tillgång.
Nu har sonen varit på idrott, matte och musik. Dessutom har han för första gången haft hemkunskap och till och med ätit lunch på skolan. Fortfarande handlar det om små, små steg framåt, men det handlar inte om ett steg fram och två tillbaka längre. Snarare tvärtom.
Mamma och lärare 