Tips till rektorer

Under de år sonen var hemma från skolan hade vi kontakt med två rektorer. De var olika, men samtidigt tyvärr ganska lika. Gemensamt var att de var svara att få tag på, inte tog ansvar själva utan delegerade till personalen och att de försökte prata bort skolans ansvar i situationen.

Inledningsvis gick det faktiskt ganska snabbt. Från höstlovet i år fem började frånvaron långsamt öka. Det handlade om någon dag i veckan, som blev flera och efter jul kom han inte iväg alls. Den mentor han hade då var bra och snabb på bollen. Tid bokades med skolans kurator och med skolsköterskan. I december gjorde skolpsykologen tester som visade depression och sedan vände det. Tyvärr inte till det bättre. Istället för att utreda situationen på skolan fick vi veta att de inte ansvarade för behandling och därför skulle vi vänta oss till vårdcentralen. Att skolan skulle ha bidragit till sonens mående och att justeringar skulle göras där var ingenting som rektorn ville varken erkänna eller inse.

Tips: Gör en utredning av orsaken till frånvaron, något som skolan är skyldig att göra. Släpp inte allt ansvar till vårdcentralen för att eleven visar sig må dåligt. Många mår dåligt av skolan. Det kan handla om miljön, om prestationskrav eller mobbing. Det här kan vårdcentralen inte bota.

Under vårterminens första månader hade vi fortsatt kontakt med sonens mentor. En empatisk och trevlig lärare som verkligen ville sonen väl. Han var dock ganska ensam om det. När lärare blev sjukskriven försvann kontakten med skolan helt. Jag jagade kurator, skolpsykolog och rektor. Svaret blev alltid att vårdcentralen var de som skulle hjälpa oss. Det dröjde tills i maj innan vi fick till ett möte med skolan. På det här mötet hade rektorn mage att skylla på den sjukskrivna mentorn som inte hade lämnat över ansvaret för sonen.

Tips: Elever som är inskrivna på skolan där du är rektor är också ditt ansvar. Att lämpa över det på vården eller ännu värre på enskilda lärare är inget annat än oansvarigt.

Ett möte blev två och eftersom sonen skulle byta arbetslag inför sexan fick han en ny mentor. Vi fick till och med önska en favoritlärare som sonen hade i år fyra. Däremot gjordes ingen plan inför hösten. Även fortsättningsvis lämnades allt ansvar från rektor till mentor. En fantastisk mentor förvisso, men det spelar ingen roll.

Tips: Så kallade hemmasittare kommer inte att vakna upp en dag och glatt gå till skolan. Det behöver göras en ordentlig kartläggning av behoven och en plan som sedan måste utvärderas och förändras om den inte funkar.

Efter en mycket svår sommar fick sonen en tid på bup, men vägrade åka dit. Vi fick till slut dit honom en gång till en läkare som skrev ut medicin. Efter några veckor blev det lite bättre, men bra var det inte. Dags för hösttermin. Ny klass, nya lärare och nytt sammanhang. Det flöt inte alls på i år sex och fortfarande fick sonen ingen som helst hjälp av skolans elevhälsoteam. Att de inte kunde ansvara för behandlingen av hans mående är självklart. Det är inte deras ansvar. Däremot är skolmiljön och tillgången till utbildning skolans ansvar. Det tog de inte. Eftersom sonen har lätt för sig fanns nämligen ingen oro för att han inte skulle nå betyg. Enda åtgärderna som gjordes var att korta sonens dagar. Det hjälpte inte. Ansvaret lades på oss vårdnadshavare.

Tips: Skollagen är tydlig med att alla elever har rätt till utbildning och att de också har rätt att nå så långt som möjligt. Åtgärder behöver alltså sättas in även om risken för att inte nå betyg inte finns. Gällande närvaro och skolplikt så delas ansvaret mellan skola och hem. Hemmet bär alltså inte hela ansvaret. Under den här perioden ringde jag skolinspektionens rådgivning anonymt och de påpekade dels att skolan har ett ansvar att anpassa skolmiljön och undervisningen så att det blir möjligt för elever att delta, men också att det inte räcker med åtgärder (i vårt fall ett anpassat schema) de måste funka också.

Under våren i sexan fick sonen viss hemundervisning. Inte mer än en timme i veckan, men det gjorde att han i alla fall fick två betyg. Ett A i matte och ett C i svenska. Inte så konstigt, då dessa två lärare var de enda vi hade kontakt med. De andra lärarna verkade knappt ha fått någon information alls, men det är min tolkning. Värst var ändå den lärare som konsekvent satte frånvaro och skrev ”anledning saknas”. Sonens mentor, som var den som ansvarade för hemundervisningen, var fantastiskt duktig på att hålla kontakt med sonen via sms även de dagar han inte var i skolan. Någon gång följde sonen med honom till skolan efter hemlektionen och vid ett par tillfällen tog mentorn med sig några av sonens kompisar, så att de kunde göra t.ex. gruppsamtal ihop. Av rektorn hörde vi i princip ingenting och allt byggde på att två lärare gjorde allt de kunde och lite till.

Tips: Kontakt med enskilda lärare är verkligen viktigt, men det behövs också en övergripande plan. Den är rektor ansvarig för. Det är centralt att skapa en bra dialog med vårdnadshavare som bygger på ett ömsesidigt förtroende. Att som rektor delegera allt för mycket bidrar tyvärr till att förtroendet minskar.

Den sista tiden på våren i sexan var sonen inskriven på en bupavdelning där han fick behandling, gjorde en utredning och gick i skolan några timmar varje dag. Under återgivningen av utredningen upplevde vi äntligen att rektor tog situationen på allvar. Detta trots att mycket av det som kom fram var sådant som vi vårdnadshavare redan fört fram. I samma veva fick vi en ny kontakt på bup, en kontakt som var väldigt betydelsefull för sonen och för oss. Han fick oss att förstå hur lite av sitt ansvar skolan, eller egentligen rektorn, hade tagit.

Under sommaren slutade rektorn och en ny dök upp. Däremellan fanns under en kort period en tf-rektor som vi upplevde faktiskt lyssnade. Lätt kanske, då hen slapp ta långsiktigt ansvar. Skolan hade skapat en liten grupp där sonen kunde få ingå. Det lät bra och vi kände oss hoppfulla. Problemet var bara att det visserligen var en mindre grupp, men en ganska rörig och ostrukturerad sådan, där förutsättningarna förändrades ständigt. Efter några veckor vägrade sonen gå dit. Om nya rektorn tog ansvar för situationen? Knappast. Istället mötte vi ännu en rektor som delegerade allt till personalen. Faktiskt så mycket att mail skickade till hen vidarebefordrades och besvarades av mentor. Detta även om mailet i fråga rörde saker som helt uppenbart var rektors ansvar. Efter första mötet med rektor konstaterade jag och maken att det här inte skulle gå väl. Strategin från rektorn var tydlig. Svara inte på direkta frågor, utan prata runt dem, erkänn inget utan hävda att felet ligger hos vårdnadshavare och/eller elev.

Tips: Svara på mail. Det är inte svårt. Svara också på de frågor som ställs och försök inte prata bort det. Ta det övergripande ansvaret och se till att utvärdera åtgärder som inte fungerar. Det räcker inte att konstatera att eleven inte kommer till skolan. Skyll aldrig på eleven. Skyll inte heller på vårdnadshavare om det verkligen inte är underbyggt. Det skapar en sämre relation och ett sämre förtroende för skolan.

I december hade sonen varit borta från skolan i månader. Igen. Två lärare hade på eget initiativ föreslagit promenader istället för lektioner och kunde på så sätt behålla kontakten med sonen. Det funkade och uppskattades. Enskilda lärares insatser. Igen. Rektor var fortsatt omöjlig att få tag på och de mailsvar vi fick var från mentor eller läraren i den lilla gruppen. Det var nu vi på allvar började tala om att anmäla till skolinspektionen. När vi tog upp det på ett möte började det i alla fall hända lite. Inte heller nu fungerade åtgärderna, troligtvis för att sonen varit borde så länge att en återgång kändes omöjlig, men det verkade finnas en vilja. Märkligt att hot om anmälan ska behövas. Maken kontaktade också grundskolechefen, som inte blivit informerad om situationen. Det var en av de saker som skolinspektionen såg som riktigt problematiskt i sin utredning. För ja, vi anmälde trots, eller tack vare att rektor försökte prata bort det allvarliga i situationen och nu lovade en massa insatser.

Tips: Det ska inte behövas hot om anmälan för att åtgärder ska sättas in. Om det inte går att lösa situationen med hjälp av tillgänglig personal inklusive EHT behöver du som rektor informera din chef och be om hjälp.

Det var i maj 2020 som vi skickade in anmälan och strax dessförinnan sökte vi också till kommunens resursskola. Vi fick tyvärr avslag, men överklagade och fick rätt. Någon plats i början av höstterminen fanns dock inte och sonen skulle nu börja åttonde klass och ännu en gång byta arbetslag och mentor. Just de organisatoriska bristerna på skolan, där alla lärare byts ut vartannat år, har verkligen inte gjort det enklare för sonen att komma tillbaka.

Tips: Bygg inte in en massa lärarbyten i organisationen. Elever med diagnoser och/eller ångestproblematik behöver struktur och förutsägbarhet.