Idag kom beslutet kring vår anmälan till Skolinspektionen. De konstaterar att skolan gjort vissa åtgärder, men att de fungerat dåligt och att det inte gjorts någon genomgripande utredning av orsakerna till frånvaron och vad som krävs för att vår son ska få tillgång till den utbildning han har rätt till. Det som gör mig lite sur är att det låter som att skolan erbjudit hemundervisning sedan hösten 2018, vilket inte stämmer. Istället erbjöds det under en period på några månader och trots att det fungerade återkom inte åtgärden förrän i förra veckan. Det är alltså ett drygt år utan fungerande undervisning eller hela år 7 undantaget en månad under hösten då sonen faktiskt gick till den undervisningsgrupp han placerades i. En grupp där rutinerna tyvärr var bristfälliga och oförutsägbarhet fungerar inte alls för vår son.
Kommunen har fram till siste november på sig att utreda och presentera en skolsituation som de bedömer fungerar. Lättast hade ju varit om de helt enkelt följde beslutet från Skolväsendets överklagandenämnd som säger att de måste erbjuda plats på kommunens enda resursskola. De har haft ett möte och jag blev uppringd från en ansvarig i kommunen igår och det enda de kommit fram till var att skolan är full. Man kan väl säga att jag var tydlig i att vi inte kommer att acceptera ännu en halvdan lösning på den skolan där sonen går och att vi inte kommer att ge oss gällande hans rätt till en resursskola som kan tillgodose hans behov. Fortsättning följer.
Av en insatt kollega fick jag veta att det finns nästan 100 så kallade hemmasittare i vår kommun. Det är en medelstor förortskommun nära en stor stad, alltså inte någon jättekommun. Det är tydligt att kommunen inte har någon övergripande plan för hur dessa elevers rätt till utbildning ska tillgodoses. Istället snickras på lösningar på varje skola och på många av gymnasiets program. Tydligt är att just den kategori elever som min som tillhör, som är introverta, smarta, med vissa autistiska drag om än inte så mycket att de sticker ut, hög intelligens och inga som helst inlärningssvårigheter, väldigt sällan får rätt hjälp. De orkar inte med en stor klass med alla intryck som de har svårt att sortera och inte heller alltid hela skoldagar med en massa olika ämnen och lärare. Däremot är det inte en praktikplats eller ett yrkesprogram som kommer att bli deras väg tillbaka till sysselsättning. Istället kanske de behöver få läsa bara matte och fysik, eller kanske fokusera på engelska och bild, eller i alla fall några ämnen i taget. Grundskolan med sexton ämnen och krav på tolv betyg för att kunna gå ett högskoleförberedande program blir ett oöverstigligt hinder.
Och så är det problemet med måendet. I varje åtgärdsprogram skolan skrivit (som för övrigt består av en massa standardformuleringar bestående av fina ord och väldigt lite innehåll) framgår att vår son inte går till skolan för att han är deprimerad och har ångest. Ingenstans finns någon fundering kring vad det är i skolmiljön som orsakar detta, utan måendet bara finns där och ställer till det eftersom de åtgärder som erbjuds inte hjälper. Förhoppningsvis är det vad Skolinspektionen menar med att orsakerna till frånvaron verkligen måste utredas. Pessimisten i mig tänker dock att det är lättare att skylla på elevens mående, istället för att faktiskt erbjuda en skolsituation som minskar elevens ångest och depression. I vårt fall tror jag att en resursskola eller i alla fall någon form av mindre skola. Kan inte kommunen skaka fram en plats får de köpa en från någon annan kommun.
I landet finns 290 kommuner. Låt oss säga att alla har 90 så kallade hemmasittare, eller elever med problematisk skolfrånvaro och så avrundar vi ner det lite för att göra det lättare. Då skulle det kunna vara så att vi i Sverige har ungefär 25000 elever som borde vara i skolan, men inte är det. Att det inte gjorts någon ordentlig kartläggning av detta är inget mindre än en skandal. Även om vår kommun skulle vara extrem lär det finnas en stor grupp elever som svensk skola inte klarar av att hjälpa.
Mamma och lärare 