Den här hösten har inte inneburit att sonen skuttat tillbaka till skolan och det var ingenting någon av oss egentligen trodde. Förutom personer i vår närhet (läs familj och vänner) som i de flesta fall inte alls förstår och inte inser hur lång väg det är tillbaka. Förbättringarna är små, ibland nästan omärkbara, men de finns där.
De små detaljerna leder inte till ett totalt sammanbrott. Om pastan inte är av exakt rätt sort går det att äta den ändå och om rätt tröja inte är ren går det att ta en annan. För ett halvår sedan hade det inte funkat alls.
Att åka till bup skapar fortfarande en del ångest, men samtalen är bra och sonen säger att de hjälper honom att våga lämna hemmet. ”Hade det inte varit för x hade jag suttit inne på mitt rum hela tiden”, sa han efter sista mötet. Jag kan ibland tycka att det går långsamt, men insåg då att den här psykologen verkligen vet hur vår son ska bemötas.
Den lilla gruppen som sonen tillhör i skolan börjar bli en trygg plats. Han är visserligen bara där någon timme i veckan och för de flesta kan det ses som ett misslyckande, men vi vet att det är ett rejält steg framåt att han faktiskt gått dit regelbundet om än väldigt sällan. I fredags skulle han åkt dit extra på eftermiddagen för att vara med på en speleftermiddag och när den ställdes in pga sjukdom blev han jättebesviken.
Jag tror inte att någon som inte har befunnit sig i samma situation kan förstå att de till synes obetydliga sakerna är gigantiska för oss. Jag tror inte heller att någon kan förstå riktigt hur mycket energi som krävs för att hantera den situation vi och många med oss befinner sig i.
Nu hoppas vi på en tur till skolan imorgon. Det är planen och planen har funkat oftare den senaste tiden.
Mamma och lärare 