Inför terminsstart

På onsdag börjar skolan för ungarna. Hyfsat okomplicerat för en av dem, förutom att morgonen säkert kommer att vara trög. Inte lika okomplicerat med den andre. Inför skolstart har vi dock haft två lyckade möten och ett bakslag i kontakten med bup. Det senare var förhoppningsvis bara tillfälligt och nytt möte är planerat i veckan. Samma tid, samma plats, varje vecka med en person som sonen ändå tycker är okej.

Förra veckan träffade jag och maken skolans tillförordnade rektor, två av sonens lärare och en representant från EHT. Även om vi till slut fick den förre rektorn med oss, känns det inte som någon större förlust att hen slutar om jag ska vara ärligt. I september kommer en nyanställt rektor, men tf är den vi träffar vid nästa uppföljning.

En sak som slog mig under mötet och som ofta blir tydligt när jag läser om andra föräldrars möten med skolan, är att jag som lärare har en stor fördel. Nu känner vi sonens två lärare, varav en är mentor och en var det tidigare och mötena är avslappnade och trevliga. TF-rektorn var också lugn och pragmatisk, vilket gjorde det hela ännu smidigare. Planen är nu att sonen ska gå i skolan två dagar i veckan, inledningsvis ett pass + lunch. Undervisningen ska ske i en liten grupp för elever i år 7-9, vilket betyder att det finns en lösning som är långsiktig. På skolan har en mindre matsal ordnats och allt känns mycket mer genomtänkt än när vi började den här kampen för 3 terminer sedan. Jag vet att vår son inte är den enda elev med närvaroproblematik och att skolan jobbat mer aktivt med frågan.

Sonen var inte med på mötet, men har idag träffat sin mentor och de två lärare som är ansvariga för den lilla undervisningsgruppen. Han ska inte gå på uppropet på onsdag, utan istället vara i gruppen en timme på torsdag. Sonen verkade ganska nöjd, men idag var skolan tom. Att gå dit när skolan är full är väldigt mycket mer ångestskapande. Dagens besök kändes dock hoppfullt.

I grupper på FB för föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro är stressen och ångesten massiv. Vissa skolor har en plan för dessa elever, men påfallande ofta verkar de hamna mellan stolarna. Det verkar inte finnas varken resurser eller kunskaper för att kunna möta den här kategorin elever. Inte sällan läggs skulden på frånvaron på föräldrarna och ibland till och med på eleven. Att ha ett barn som inte går till skolan är en ofattbar påfrestning. Många av de föräldrar som skriver i gruppen är själva sjukskrivna och det finns inte en enda av dem som inte önskade att deras barn skulle gå till skolan som ”alla andra”.

Som lärare har jag lärt mig massor om hur elever som min son fungerar och hur viktigt det är att ta deras ångest på allvar. Även de barn och unga som inte går till skolan, vill helst av allt vara som ”alla andra”. De behöver inte skuldbeläggas av skolans personal. Det gör de så bra själva.

Photo by Ryan Jacobson on Unsplash