Under en period spelade vår son alldeles för mycket. Egentligen gällde det väl båda sönerna, men självklart är det mer problematiskt när någon spelar, men inte går till skolan. Som förälder vet du det och vår lösning blev självklart att göra allt för att ta bort datorn. Det ledde självklart till konflikter, men vi kämpade på.
Så kom förra sommaren när läget gick från jobbigt till akut. Sonen ville ingenting. Inte ens leva. När vi till slut tog med honom till bup med våld visste vi inte hur vi skulle hantera situationen. Rådet vi fick var att låta vår son göra det som minskade hans ångest, vilket i hans fall var att spela datorspel. Mer om det har jag skrivit här.
Alexander Skytte är lärare och har en jobbig skoltid bakom sig. I dagens Aftonbladet skriver han om sitt spelande och hur det hjälpte honom. Nu är det självklart så att alla inte kan bli landslagsspelare även om de spelar dygnet runt och sådant spelande är ingenting att eftersträva, men Skytte visar ändå hur viktig en förhållandevis enkel social samvaro kan vara för en ung människa som inte har ett socialt liv utanför sitt rum. Ett sådant umgänge kan nämligen flyttas från skärmen till det ”riktiga” världen och ett umgänge som troligen är lättare att hantera än många andra. Ett gemensamt intresse binder samman.
Än så länge har båda sönerna datorspelandet som ett sätt att träffa sina vänner, främst de som redan finns i deras närhet, men även andra. Någon gång kanske det utvecklas till något mer. Att helt förbjuda spelandet kommer vi aldrig att göra igen då det innebar att sonen tappade all kontakt med sina vänner. Tala om kontraproduktivt.
Skytte tipsar om en grupp på Facebook för barn med NPF. Nu fick ju inte vår son någon diagnos av det slaget, men kanske kan han bli en del av den ändå.
Photo by Philipp Katzenberger on Unsplash
Mamma och lärare 