På måndag ska vårt ”hemmasittarbarn” försöka sig på att börja igen så smått. Det har blivit klart för oss föräldrar att den ångest han känner inför skolan är enorm. De senaste veckorna har han börjat kunna sätta ord på ångesten och vad det egentligen är som får honom att må dåligt. Vi och personalen på boendet har också jobbat med exponering för att han ska möta ångesten och få uppleva att den faktiskt inte är konstant, utan går ner.
Första steget var att bara åka dit i bilen och titta på skolbyggnaden utan att gå ut. Han skattade sin ångest på en skala från 1 till 10, innan, under och efter besöket. Därefter åkte vi dit, gick ur bilen och stannade ett tag. Samma skala innan, under och efter. Vi har fått lära oss att den bästa frågan vid ångest är ”vad behöver du?” och han har övat på att ge svar. Enkelt, tydligt och bra.
I veckan var vi så inne i skolan tillsammans med kontaktpersonen på boendet. Vi åkte dit i bil, ångesten ökade, jag frågade vad sonen behövde och han ville att jag skulle ”prata”. Så jag pratade på om allt och inget (det är jag rätt bra på, he, he) och sedan sa han att han ville vila lite och jag lyckades hålla tyst.
Skoldagen var över, men fritids fortfarande öppet och trots att det inte är några vi har kontakt med, varken barnen eller deras föräldrar, ökade ångesten bara av att se människor gå ut och in i byggnaden. Vi gick ändå in, möttes av sonens mentor som verkligen är en både fantastisk lärare och person. Sonen fick se sitt nya klassrum, sin plats och skrev ett meddelande på tavlan till sina klasskamrater. Vi tittade på matsalen, som är en skräckplats, och fick se de bord som placerats i skolbiblioteket vägg i vägg. Det är där han ska äta med sina kompisar.
Nästa veckan har han ett schema där endast svenska, engelska och idrott finns med. Så kommer det mycket troligt att se ut resten av terminen. Det handlar om att det är de ämnen han gillar, men kanske främst att det är de lärare han han förtroende för. Om det är något jag har förstått under den här perioden är hur otroligt viktig en bra lärare är. Med det menar jag en lärare som har goda kunskaper och kan se vad som är en vettig nivå för en elev att arbeta på, men framför allt är de duktiga på att möta elever med särskilda behov, inte förminska dem och göra dem till ett problem och aldrig ge dem dåligt samvete för att de missat mycket. Nästa år har han kvar dem. Det känns tryggt.
Som lärare har jag aldrig riktigt förstått det här med ångest inför skolan. Rent teoretiskt har jag det definitivt och jag har verkligen gjort mitt yttersta för att möta eleven där hen befinner sig. Insett hur viktigt ett sms eller mail kan vara, men kanske viktigast av allt inte påminna om allt som inte blir gjort, utan fokusera på det som faktiskt blir det. Jag har däremot inte förrän nu fått enkla verktyg för att kunna möta dem när ångesten slår till i klassrummet. De har fått lov att gå ut om de velat, men flykt är inte alltid den bästa lösningen.
När en elev låste sig totalt i veckan testade jag en sak. Jag satte mig bredvid henne, frågade henne om hon hört talas om ångestkurvan och det hade hon. ”Jag tror att du befinner dig någonstans mellan 8 och 10 nu”, sa jag och hon nickade. ”Vad behöver du av mig för att ångesten ska gå ner”, frågade jag och gav tre alternativ ”Vill du att jag ska lämna dig och komma tillbaka om en stund, eller ska jag sitta kvar här. Jag kan vara tyst, eller bara prata ett tag”. ”Prata” sa hon då, för precis som i min sons fall verkar det fungera ångestdämpande. Jag pratade på om det i elevens text som fungerade bra och vad som var nästa steg. Efter ett tag kunde hon börja skriva igen.
Jag tror att vi både som lärare och föräldrar behöver verktyg för att möta barns och ungdomars ångest. Det går att som lärare hävda att det är elevhälsans ansvar, men för mig har det blivit allt tydligare att kunskaper om just ångest är superviktiga för att jag ska kunna hjälpa och stötta mina elever i deras kunskapsutveckling. Jag hoppas att även de andra lärare min son och alla andra barn och ungdomar med ångest lär sig mer om hur de kan stötta.