De här veckorna som sonen varit på bup-boendet under vardagarna har varit jättelånga och samtidigt gått så otroligt snabbt. Vi har pendlat mellan oro, hopp, förtvivlan, rädsla och också stor glädje. Vi har mött andra föräldrar med barn som inte mår bra och i det har varit fint att få ingå i ett sammanhang under en period. Det har också varit fantastiskt att ha omgetts av helt fantastisk personal, som verkligen gjort allt och lite till för att vår son ska känna sig sedd och viktig. Så otroligt proffsiga.
Något som jag kommer att ta med mig är alla samtal jag hört på avstånd och känslan av att se vår son skapa kontakter med andra ungdomar. Han har lärt sig otroligt mycket om både sig själv och andra. Att han är en omtänksam och empatisk person har varit riktigt tydligt, men han har också lärt sig att faktiskt läsa av situationer och backat när det har behövts. Fortfarande kan han vara lite för på i sociala sammanhang, men han har verkligen utvecklats. Mycket tack vare personalen, men också de andra patienterna som varit tydliga med sina behov.
Idag pratade jag med en förälder vars barn just skrivits in och kände igen den oro hen uttryckte för att tvinga in sitt barn i en helt ny och ganska skrämmande situation. Det var skönt att kunna lugna henne med att det är ett bra ställe med riktigt skicklig personal, som fått min sin att öppna sig mer än jag trodde var möjligt. Nu har oron för inskrivning bytts mot oro för utskrivning. Lite lugnare blev både jag och sonen efter besöket på skolan igår. Vi var där när eleverna gått hem och träffade sonens fantastiska mentor. Ångestskalan var med och den gick inte upp så mycket som sonen var rädd för. Dessutom gick den ganska snabbt ner till en hanterbar nivå och i utvärderingen skrev han att han lärt sig att det inte hände så hemska saker som han trodde innan och att ångesten hade fel. Bara det faktum att han börjat lära sig att sätta ord på det han känner är fantastiskt.
Utskrivning imorgon alltså. En av de andra patienterna har skrivit en låt åt sonen och de har bakat muffins tillsammans. Det värmer mammahjärtat att se att andra bry sig om vår ibland lite annorlunda son. Det hoppas jag han tar med sig.
Allt jag var rädd för innan, som att sonen skulle känna sig instängd, att vårdmiljön skulle vara destruktiv, att de andra patienterna skulle trigga sonens ångest och att han helt skulle låsa sig och vilja åka hem eller inte åka tillbaka efter helgerna hemma osv. osv. osv. Ingenting blev som jag tänkt mig och jag är så otroligt tacksam för den hjälp vi fått. Det kommer med all säkerhet komma fler tunga perioder, men vi har det här att falla tillbaka på. Det känns tryggt.
Mamma och lärare 