I veckan fick vi en återgivning av de tester som gjorts på sonen. Utredningen mynnade ut i två diagnoser, men kanske mest av allt en massa kunskaper om honom och hur han fungerar.
Det står klart att vi har en smart unge. Han når väldigt högt på de kognitiva testerna och han är väldigt intelligent. Särbegåvning är ingen diagnos, men vi uppmanades att se honom som just särbegåvad. Tydligt är att han använder sin intelligens för att försöka kompensera för de saker han inte är lika bra på. Ett exempel är att han har svårt att tolka gester och ansiktsuttryck. Han förstår det rent intellektuellt, men inte ”i farten”. Det faktum att han fokuserar på detaljer och tar god tid på sig att se en helhet gör att en klassrumssituation blir väldigt svår. Han går inte in och ser en grupp, utan registrerar en mängd detaljer som hans hjärna sedan processar ihop till någon slags helhet.
Sedan uppfyller han en hel del av de kriterier som ger en autismdiagnos, men en sådan fick han inte. Kanske skulle han fått diagnosen asperger förut, men den är ju bortagen. Här tänker vi att det kanske ändå är bra, men visst är det så att det finns hjälp och stöd som han inte har rätt till utan diagnos.
Det som är tydligt och som vi som föräldrar inte har förstått vidden av är att vår son lider av väldigt mycket ångest. Han fick två ångestdiagnoser, GAD och social ångest. Det är tydligt att det här är det som påverkar hans vardag mest av allt. Sedan är han också enormt beroende av tydliga instruktioner för att förstå meningen med uppgifter. Han presterar som bäst när uppgifterna är på en hög kognitiv nivå, men lägger av när det handlar om enklare och mer repetitiva uppgifter.
Om jag tänker som en lärare och inte en förälder inser jag att det kan vara svårt att undervisa min son. Enkla uppgifter gör att han lägger av, vilket kan skicka signaler till lärare att han är lat och/eller inte kan. Stora sammanhang med mycket folk gör att han tappar koncentrationen, då ångesten ökar. I ett klassrum har han alltså svårt att prestera. Sedan är det också så att han är väldigt beroende av väldigt, väldigt tydliga instruktioner och inte alls klarar mer kreativa uppgifter speciellt bra. Det betyder att den läroplan vi har idag i svensk skola definitivt inte passar honom.
Vi har alltså ett väldigt intelligent barn med många autistiska drag som får ångest av att befinna sig i grupp och dessutom lägger av om han upplever skoluppgifter som för enkla eller till och med meningslösa.
Det är något för hans lärare att bita i och alla andra lärare som möter någon som honom.
Mamma och lärare 