När ett barn behöver nästan all ens tid är det enormt skönt att familjen innehåller två vuxna. Hur de som är ensamstående ens överlever i en situation när ett barns skolsituation raser förstår jag verkligen inte och jag beundrar dem alla.
Själv vill jag sköta mitt jobb som lärare perfekt och att inte kunna ha koll på allt för att jag inte ens är där varje dag, har varit en stor utmaning. Läraryrket tar också en hel del kraft och i tider när det inte finns vikarier landade jag egentligen inte förrän jag efter en termins pusslande gick ner i tjänst. Vi fick vab-intyg från försäkringskassan och delade upp dagarna mellan oss, men det var ändå ett vansinnigt pusslande till maken i vår bestämde sig för att ta tjänstledigt från större delen av sin tjänst under våren. Det var en förutsättning för att vi skulle kunna få ihop livet, eftersom hans jobb inte minskade under hösten, utan frånvaron vissa dagar betydde nattarbete andra. Ohållbart för alla inblandade.
När ena sonen nu befinner sig inom bups öppenvård är en av oss med honom på dagar och kvällar och en jobbar för att sedan vara hos vår andra son på kvällarna. Första veckan sov en av oss på boendet också, men sonen vill hellre sova själv. Hur det blir när han skrivs ut om några veckor och livet ska tillbaka till det ”normala” vill jag inte ens tänka på. Rutinerna som nu sitter riskerar utan tvekan att falla när vi är i hemmiljön igen och vi behöver börja slåss om skola och andra sociala aktiviteter igen. Efter mycket om och men förstod skolan att de faktiskt också har ett ansvar i vår sons skolgång och när jag i veckan kontaktade rektor för att se vad de kunde erbjuda den närmaste tiden och svaret kom efter bara några minuter. Det kändes fint. Det stora problemet har dock varit att få vår son att gå in i skolan och oavsett vad de gör känns det som att det hindret måste bort först.
Vårt liv är helt fokuserat på att få vardagen att funka någorlunda. Det sociala livet runt omkring är ytterst begränsat och att göra något bara vi två föräldrar nästan omöjligt. När vardagen börjar fungera lite bättre här hemma går det ändå att börja andas igen, men den ångest och oro som vår ena son känner smittar. Det är alltid en konst att leva, men extra mycket så när vardagen inte tuffar på som den borde.
Bild från Kaboompics
Mamma och lärare 