I DN läser jag om Anna, som blev utbränd som 9-åring och varit hemma från skolan i två år. Jag kände igen mycket i artikeln och fastnade först för frågan ”får jag gå tillbaka till rummet nu”? Så många gånger jag har hört just det och det tog lång tid innan jag förstod hur mycket stress och ångest som väcktes bara av att lämna tryggheten som rummet gav.
Att social samvaro med andra människor kan ta så mycket energi är något jag egentligen kan förstå och också känna. Trots detta har jag valt ett yrke där jag omges av en massa människor varje dag, men också ett yrke där jag kan kontrollera en hel del och där jag är ledare för de människor jag möter. Ofta funderar jag över vilket yrke som skulle kunna passa min son.
Anna blev sjukskriven av läkare för utmattning och även om vår son inte blivit det har vi föräldrar ett vab-intyg från bup för att kunna ta hand om honom. Så har det varit hela det här läsåret och det var en skön förändring från att ha behövt pussla ihop två heltidsjobb och ett barn som inte ville lämna huset.
Som det står i artikeln är skollagen tydlig och det är skolans ansvar att anpassa så att eleven klarar av att vara där. Trots detta tog det lång tid innan vi fick något som helst gehör från skolan. Vår son hade alltid varit en mönsterelev och han klarade målen utan problem. För den som inte har några inlärningsproblem eller stör andra finns det lite hjälp att få. När jag ringde Skolinspektionens rådgivningstelefon var den jag talade mig tydlig med att det inte ska göra någon skillnad huruvida eleven når målen eller inte. Om hen inte klarar av skolsituationen som den ser ut, ska skolsituationen, inte eleven, förändras.
Under våren har vår son fått hemundervisning en gång i veckan. Det har varit vad han mäktar med. Under den behandling han får nu har han gått till skolan, dvs träffat en lärare enskilt i en annan byggnad, varje dag. Nästa vecka ökas tiden från en timme till två och jag tror att det handlar om att se vad han klarar, under kontrollerade former där han inte riskerar att misslyckas.
Det är fyra veckor kvar när vi vet att det finns en genomtänkt vardag för vår son. Tyvärr är jag rädd att ingenting förändras i hans gamla liv om inte något rejält förändras. Att han skulle gå tillbaka till skolan och fungera i en ”vanlig” klass är otänkbart. Det är för många människor runt omkring honom.
Det finns så otroligt många barn som inte klarar av miljön i skolan och väldigt lite flexibilitet i systemet. Inkludering har varit på modet, men det har inte tagits hänsyn till att alla barn faktiskt inte klarar av att vara i ett större socialt sammanhang under en hel skoldag. Det tar helt enkelt för mycket av deras energi och det blir för lite kvar till lärande. Nu börjar i alla fall vår kommun att inse att situationen inte fungerar och det har dykt upp några specialgrupper även för de högpresterande och lugna eleverna. De som så ofta glöms bort. Ingen i vår kommundel ännu, men jag hoppas att skolan har något genomtänkt att erbjuda när vi ses om några veckor. Tilläggas ska att jag är väldigt skeptisk till det och beredd att återigen få kämpa med näbbar och klor för att vår son ska få en vettig skolsituation som passar honom.
Det är bra att enskilda fall tas upp, men det behövs också tas ett större, samlat grepp om den väldigt stora grupp som idag kallas ”hemmasittare”. Inte för att de egentligen är lika på annat sätt än att de inte klarar av att vara i den skolmiljö vi har skapat. Det är hög tid att någonting görs för dem och det måste få kosta. Alternativet är att de blir en förlorad grupp som förflyttar sig längre och längre ifrån majoritetssamhället och det blir otroligt dyrt.
Photo by Fernando @cferdo on Unsplash
Mamma och lärare 