Ett barn mår riktigt dåligt och så finns det ett till. Ett syskon. Ett syskon som får stå tillbaka massor då allt kretsar kring det syskon som inte mår bra och därför behöver en vardag som är extremt inrutad. Vi har ställt in så många planerade aktiviteter att jag tappat räkningen. Till och med en sommarsemester. Även om vi erbjudit syskonet att göra något riktigt roligt med en förälder i taget räcker det inte. Han vill att vi ska vara en familj på riktigt och göra saker tillsammans alla fyra. Tyvärr händer det alldeles för sällan och om något ska ske behöver det planeras långt i förväg. Inte ens då är det säkert att det går att genomföra.
Det är lite som när barnen var små och någon av dem lyckades bli sjuka så fort vi föräldrar planerat att ha barnvakt och äntligen få göra något tillsammans. Jag förstår frustrationen. Även jag hade önskat att vi kunde vara en familj som andra. Mina bästa dagar kan jag inse att vår situation just nu är tillfällig, men andra dagar känns allt rätt hopplöst. Inte konstigt då att ett syskon, som fortfarande är ett barn, inte kan se slutet på hopplösheten. Att inte kunna ge ens sitt friska barn ett bra liv är ett ständigt dåligt samvete.
Photo by Adam Sherez on Unsplash
Mamma och lärare 