Hur jobbigt kan det vara att vakta ett barn som bara sitter i sitt rum? Det låter väl hur enkelt som helst?
Sanningen är att de senaste snart två åren har tagit all min energi och lite till. I en grupp för föräldrar till barn med problematisk skolfrånvaro läser jag om förälder efter förälder som inte orkar mer, utan blir sjukskrivna själva. Majoriteten är mammor och många verkar vara ensamstående. Vi är två och det är jag otroligt glad över. Den här familjesituationen kan knäcka det starkaste äktenskapet.
Vad är det då som kräver energi?
För det första är varje liten vardaglig sak inte sällan en kamp. Det handlar om att vakna, gå upp, lämna rummet, äta, duscha, byta kläder. Ingenting går smidigt längre. Sedan i julas har vi lyckats vända tillbaka sonens dygn med hjälp av melatonin och det har förändrat väldigt mycket. Han äter också bättre, men sällan utanför sitt rum. Allt som ”vanliga” familjer gör utan att tänka är en kamp för oss.
Att få hjälp och vård är också en ständig kamp. Innan skolan gav vårt barn någon som helst hjälp hade det gått mer än en termin. Att få hjälp av bup krävde en riktigt akut situation och att få dem att möta upp när han vägrar komma till dem har krävt all energi och lite till. Av socialtjänsten har vi fått en hel del stöd, men det är över nu.
Samtidigt ska vi föräldrar sköta våra jobb, försöka få vårt friska barn att inte känna sig helt bortglömd och dessutom försöka hålla igång ett socialt liv i alla fall med familjen, men också med vänner. Träna vore käckt och så har vi ju det där äktenskapet. När ska vi få tid för det?
Att i det här läget få en kommentar som ”ni kanske ska förklara för honom att skolan är viktig” eller få höra att ”barn blir hemmasittare för att föräldrar inte begränsar deras spelande” är ett slag i ansiktet.
Photo by Sandy Millar on Unsplash
Mamma och lärare 