Vi är i början av tredje veckan på bup-boendet och jag tror att det har varit viktigt både för vår son och oss att få vara i ett sammanhang där vi inte är konstiga. Någon av oss finns där hela tiden även om sonen har ett schema och egentligen sällan behöver oss. Idag har jag t.ex. varit på plats hela dagen och varit med på ett avstämningsmöte med den ena av sonens kontaktpersoner, men i övrigt mest suttit. En annan förälder konstaterade att det är en märklig känsla att bara vara och jag håller med. Samtidigt är det skönt att bara vara till hands medan andra, experter, har koll.
Jag har inte pratat jättemycket med de andra föräldrarna ännu. Vi är med våra barn, eller i alla fall i närheten av dem. Som skuggor och kanske är det inte bara jag som känner mig som en skugga av mitt forna jag. Energin räcker inte hur länge som helst och när andra tar över känner jag att jag långsamt rasar.
Kanske får vi några svar efter de här veckorna. Vi pratade om det jag och den andra föräldern. Att vi inte riktigt vet varför våra barn inte vill, orkar, förmår gå till skolan och inte heller vet vad vi ska göra för att hjälpa dem. Hjälplösheten det framkallar är svårt för någon annan att förstå. Det är därför det är extra skönt att få känna igen sig i någon annans berättelse och inse att vi inte är ensamma. Ingenting blir egentligen bättre av det, men jag känner mig i alla fall lite mindre misslyckad som förälder.
Foto: Kaboompics
Mamma och lärare 