Ganska många gånger har jag läst inlägg i sociala medier från andra som menar att de flesta som är hemma från skolan är killar vars föräldrar låter dem spela för mycket datorspel. Skulden läggs (som vanligt) på föräldrarna och dessutom på barnen. Det som förutsätts av den som formulerar en sådan kommentar är att skolan i sig är oproblematisk och dessutom att föräldrarna fullständigt struntar i sina barn och hur de använder sin tid.
Under en period spelade vårt skolfrånvarande barn alldeles för mycket. Vi gick från en strikt rutin, som med ångestattacker som visade sig i form av ilska och destruktiva beteenden föll sönder. Länge tjatade vi om skolgång, väckte på morgonen, tvingade iväg, struntade i gråt, skrik och ångest och gjorde precis som många tyckte vi skulle göra. Barn ska gå i skolan. Punkt.
Under den här perioden var spelandet det enda som gav vårt barn någon form av lugn. Det blev alldeles för mycket av den varan, utan tvekan och som den strikta och stränga förälder jag egentligen är, mådde jag riktigt dåligt över det här. Jag tror inte att det finns några föräldrar som inte vill att ens barn ska må bra, spela lite och gå till skolan som alla andra.
Efter en rejäl duns i botten, där ångesten ledde till hot om självskada och till och med självmord sökte vi akutvård. På bup var de väldigt tydliga med att vi i detta läge inte skulle begränsa de saker som fick vårt barn att må i alla fall hyfsat bra. I vårt fall var det spelandet. Vad jag vill säga är att det inte alltid är tydligt om det är spelandet som leder till ett dåligt mående, eller om det är det dåliga måendet som gör att spelandet blir en räddning i en annars totalt ångestfylld vardag.
Nu, många månader senare, är vi tillbaka till en vettig nivå av spelande. Och med en vettig nivå menar jag inte att vi förbjudit spelandet helt. En period var vi väldigt nöjda med att sonen spelade väldigt lite, tills vi blev uppmärksammade på att han faktiskt inte hade någon kontakt med sina vänner alls. För den som är hemma och inte klarar av sociala kontakter kan den gemenskap som skapas i spelandet vara skillnaden mellan att vara helt ensam och att vara en del av en gemenskap.
Jag förordar absolut inte fritt spelande och tycker inte att det verkar speciellt hälsosamt med ungdomar som ägnar all vaken tid åt spelande och kanske till och med vänder på dygnet. Jag har dock insett att orsaken till att vissa inte går i skolan och till synes spelar istället inte är så enkel som vissa tror. Livet är allt som oftast mer komplicerat än så.
Photo by Monika Rams on Unsplash
Mamma och lärare 