Ångest är en skrämmande känsla, men även om jag lärt mig att hantera min egen ångest i alla fall hyfsat, är det svårt att hjälpa sitt barn med ångesthantering. Idag var vi föräldrar på ”ångestskola” med vår son, som en del av behandlingen han får just nu. Det var tydligt att det finns saker som ger honom ångest och att dessa kan kopplas till skolan, men vad exakt det är vill han inte prata om.
En sak som jag tror är enormt viktigt är att känna att man inte är ensam. När jag googlade ångestskolan hittade jag en blogg med samma namn där erfarenheter kring psykisk ohälsa delas. Kanske inte en sida för så unga patienter som min son, men säkert en hjälp för många andra.
Känslan av ångest och att vilja fly från det som ger de jobbiga känslorna är något som jag tror att många har upplevt. Att hantera det är svårt och att sätta ord på det ännu svårare. I alla fall har det varit så för mig och det verkar vara så för min son. Kanske handlar det om att vilja hantera saker själv och att till varje pris dölja det för andra. Ytan är orimligt viktig, vilket är något jag jobbar mycket med att komma ifrån. För min son är dock en perfekt yta otroligt viktigt. Just nu är han den perfekte patienten och även det är en slags prestation. Hur kan ytan bli mindre viktig? Det är något jag funderar på ofta. Tyvärr har jag inget svar.
Det jag vet är att det inte är farligt att visa sin sårbarhet, men det kan vara riktigt jobbigt. Om det är jobbigt som vuxen måste det vara ännu jobbigare som tonåring tänker jag. Jag tror att ytan blir mindre viktig ju äldre vi blir. I alla fall är det så för mig. Ett sätt att hantera ångest är just att våga dela den och att försöka sätta ord på de förbjudna känslorna. Troll spricker i solen brukar man säga och jag tror att det stämmer med ångesten också.
Photo by Stefano Pollio on Unsplash
Mamma och lärare 