Som lärare är jag väldigt bra på att få elever och föräldrar att inse att det inte är hela världen om allt inte går på räls. Ett extra år i skolan eller en kurs som inte blir godkänd i tid är ingen katastrof. Jag är noga med att inte skuldbelägga elever som inte hinner, inte orkar eller inte kan och försöker alltid få dem att förstå att de inte definieras av sina skolresultat.
Introduktionsprogrammen är ett riktigt bra alternativ för den som haft en jobbig skoltid och inte fått de betyg som krävs för att gå vidare. För vissa väntar gymnasiet efter ett år eller två. Andra går kanske en helt annan väg. Jag har en massa exempel på elever som lyckats, trots att oddsen varit rätt kassa. De har inte tagit den raka vägen, utan snarare den som Robert Frost benämner som ”the one less traveled by”.
Som mamma är det inte lika lätt att känna så. Nu går min son bara i sexan, men han har missat hela skolåret så här långt och drygt halva femman. Trots att han alltid haft lätt för sig rent kunskapsmässigt i skolan är jag rädd att frånvaron påverkar hans framtida studier och kanske framför allt hans självförtroende och självkänsla. Det är inte hela världen om han inte klarar alla betyg i nian. Han blir inte en sämre människa av det. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig för hans framtid och hur den här perioden ska påverka hans fortsatta liv. Jag hoppas att vi kommer att kunna se tillbaka på de här åren som en svart parentes, men är ständigt rädd för att den istället ska bli en lång och utdragen eller kanske aldrig gå över.
Photo by Jens Lelie on Unsplash
Mamma och lärare 