Vi har fått frågan om hur det hela började en stort antal gånger. Problemet är att vi inte riktigt vet. Det började en höst, när ett dödsfall av en nära släkting kändes som orsaken. Vårt barn gick då i fyran och det var svårt att få iväg honom till skolan under några månader. Han vägrade gå upp ur sängen, väl uppe var det svårt att få på honom skorna, sedan hände det ett antal gånger att han helt enkelt sprang iväg när det var dags att sätta sig i bilen, alternativt att han följde med, men vägrade gå in i skolan.
Det som räddade honom då var kontakten med en lärare, som tog sig tid att lyssna och blev en trygghet för vår son. Han kände också en trygghet i klassen, där han hade några nära vänner och när vårterminen kom trodde vi att allt var löst. Eller löst är en överdrift. Det var fortfarande svårt med fritidsintressen och han slutade med allt utom trumlektionerna som han hade med en kollega till mig.
Sommaren mellan fyran och femman blev det svårare att få sonen att göra det vi ville göra med familjen. Precis som när han var liten började han rymma iväg när situationen blev för jobbig och känslorna för starka.
Så kom hösten. Skolan organiserade om sina arbetslag och sonen fick en ny klass och helt nya lärare. Favoritläraren undervisade nu äldre elever och han pratade ofta om nästa år, då han skulle få tillbaka den här och andra lärare som han känt sig trygg med.
Han fick också byta trumlärare och spelade ihop med en annan, lite äldre kille. Det funkade i några veckor, men snart låste han in sig på toaletten när vi skulle iväg på trumlektion och efter ett par månader med ständiga konflikter fick han lov att sluta.
När det gått några veckor av höstterminen blev det vissa dagar jättesvårt att få upp sonen och ännu svårare att få iväg honom till skolan. Han klagade över magont och huvudvärk, men kunde inte komma på någonting som egentligen var fel i skolan. En period var han hemma varje tisdag och jag ringde hans mentor för att höra om det var något speciellt som hände på tisdagar, men han kunde inte komma på något.
Frånvaro på tisdagar blev snart till frånvaro flera dagar i veckan och under december gick han till skolan en gång. Olyckligtvis fick han då jobba kvar längre i skolan än de andra eleverna, eftersom han missat luciafirandet på kvällen och därför inte kunde få den kompensation som klasskamraterna fått. En liten händelse kan tyckas, men den förstörde mycket. Som lärare tänker jag ofta på den här situationen och det skrämmer mig hur mycket en på ytan liten sak, kan bli så stor för eleven och faktiskt också hens familj.
Mamma och lärare 